Ojda, så mycket text det blev..

När man inleder ett nytt förhållande så är ju allt så gulligt och söt och myspys och fan och hans moster.. Japp, vanligtvis är det så iaf. Men det är det inte när man åker hemifrån 06.40 på morgonen och kommer hem igen 18.20 på kvällen, då är det inte så mycket myspys. Det är heller inte så mycket myspys när man har en 2 åring som tar den lilla klick av energi man har kvar när dagen börjar gå mot sitt slut. Det finns liksom ingen energi kvar till sånt roligt och härligt som man egentligen vill syssla med när man är kär och allt det där.

Snart har jag och H vat tillsammans en månad, tror jag iaf.. Har dålig koll (skärpning Jennie)! Så vi är ju fortfarande i det här "lära-känna-stadiet" som jag hatar så mycket. Fan, är det bara jag som tycker den första tiden är åt helvete? När man måste mörka me sina dåliga sidor och allt de dära.. Men H är duktig, det är han. I lördes när jag hade rycket på honom (helt obefogat såklart, för han hade inte gjort nåt fel alls. Han ringde bara för han tycker om mig..) och ringde upp och skällde, så efter det fick jag ett sms.. "Jag sover nog hemma istället älskling, märker att du är på dåligt humör och jag vill inte att vi blir ovänner.."

Syrran ser smset och säger: "Stackarn har redan lyckats lära sej att ditt humör är åt helvete.." Och jag kunde inte hålla med mer! H tar ner mig på jorden, han är den lugna av oss.. Som inte brusar upp för minsta lilla, som tar livet med en klackspark och chillar.. Medans jag är den med ett JÄVLA temperament, som lusar till nån för ingenting och kan gå från WOHO till DRA ÅT HELVETE snabbare än Rosing får av sej trosorna.


Ni ser ju själva, jag behöver H i mitt liv.. Och jag måste påminna mej om och om igen om att inte sabba detta nu. Hade de funnits ett pris i ett sabba förhållanden hade jag stått som vinnare flera gånger om..

Nu har dessutom H´s mamma sagt att "Du borde bjuda hit Jennie och Tilde..." Ajda! Hur fan ska jag ta mej ur den jäveln da? Jag hatar sånt.. herregud vad jag tycker det är jobbigt! Jag besitter stor social kompetens, så det är ju inte det att jag inte fixar det. Men jag tycker det är så satans obehagligt. Vet jag att ett sånt här möte ska äga rum på söndan så sover jag åt helvete hela den veckan.. Och jag överdriver inte ens nu, det är VIDRIGT!
Tänk er en 2 åring på det också, som pillar på precis allt hon kommer över. Som slänger sig på marken och skriker rätt ut om hon inte får sin vilja igenom. Jag ser situationen framför mig, och hur jag står jämte helt svettig och slut och vet inte hur jag ska bete mig.


Så ja, frågan nu är ju hur länge jag kan mörka mej ur detta.. Innan jag måste träffa familjen Ek.
Va tror ni?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0