13 veckor!

Att han bara funnits hos oss i 13 veckor är obegripligt. Känns som han alltid varit hos oss och förgyllt våra liv. Älskade lilla Ludwig <3


Vårt hem var aldrig min borg.

Nu hade hon sitt eget place, där hon satte reglerna. Bara hon. 
Det var bra grannar där, snälla och trevliga. Nästan alla var singlar utan barn, i väldigt olika åldrar.
Hon fastnade särskilt för honom i dörren mitt emot. Han var 10 år äldre än henne och otroligt snäll. Han bodde i en typisk ungkarlslya och det dröjde inte många veckor innan hon började dejta den där grannen. På något sätt kändes det tryggt att alltid ha honom i dörren jämte. 

En kväll satt hon och hennes syster i hennes lägenhet och kollade på film. Just den här kvällen var inte grannen hemma, annars hade hon med största sannolikhet varit där istället. Så plötsligt såg hon hans huvud utanför fönstret, hans vingliga steg och med en cigarett i mungipan. Det knöt sig i magen på henne och hon fick direkt en känsla av att detta inte kommer sluta bra. 
"Helvete också, titta ut" sa hon till sin syster.
Han knackade 2 gånger på dörren som vanligt, och sen gick han in.

Hon minns inte vad som hände där emellan, antagligen har hon förträngt det. Men plötsligt tar han hennes ena fotölj och kastar rätt in i tvn. Både fotölj och tv drönade i backen. Sen tar han hyllan hon hade som avskärmning mot sängen, och välter den så alla hennes grejer flyger i marken. Det ligger sönderslagna grejer precis överallt och hon springer ut på trottoaren för att slippa se skiten. Hon har aldrig varit bra på att hantera när det är stökigt.

Vad hände? Hennes hem skulle ju aldrig se ut sådär, hennes hem skulle alltid vara rent och fint utan trasig inredning. 
Han vinglar ut på trottoaren efter henne och svamlar "vet inte vad som tog åt mig".
När han äntligen är tillräckligt nära så knyter hon höger näven och så slår hon honom. Rakt över näsbenet allt vad hon orkar. Han vinglar till och ramlar i backen, och hon passar då på att springa över till en annan granne för att be om hjälp. Grannen springer ut och skriker "nu jävla drar du härifrån, hon vill inte ha dig här. Du har slagit sönder halva hennes lägenhet!"
Han reser på sig och börjar gå hemåt.

1 timme senare ringde hon polisen och anmälde honom, för första men inte sista gången..  

Det var bara det!


Ludwig!

Kanske den sötaste bilden ever på Lillkillen!


Kärlek!

Att älska två personer så mycket att hjärtat nästan sprängs! <3


Barndop!

Nu är äntligen världens finaste lilla kille döpt.
Ludwig Totte Jönsson Isaksson. 
Samma dag som jag vaknade till 29 missade samtal och förstod att morfar kastat in handduken så bestämde jag att den dagen jag får en son ska han heta Totte. Efter min morfar. 

Jag har inte varit i kyrkan sen begravningen. Jag grät inte så mycket den där dagen när han gick bort, inte de andra dagarna heller egentligen fram till begravningen. Morfar hade varit dålig så länge, och mot slutet kände han inte igen någon av oss. 
Men så fort jag kom in i kyrkan och såg kistan den dagen så var det som att någon tryckte på en knapp. Allting brast och jag grät så mycket att jag till slut var tvungen att kräka. Jag fick en ångestattack och kunde inte ens andas.

Igår var vi där igen, i kyrkan. Men igår var det inte Stig Totte som stod i fokus, utan Ludwig Totte. Och jag hoppas att morfar var med oss och blickade ner från himlen och tänkte: "Bra där Jennie, det här har du gjort jävligt bra!"





Vårt hem var aldrig min borg.

Hon var hemma själv, som så många andra kvällar. Hon avskydde att vara hemma själv, mörkrädd som ett litet barn. Hellre att han satt i soffan snorfull och elak än att hon behövde vara ensam med mörkret.

Altandörren stod några centimeter öppen. Det gjorde den alltid under våren/sommaren. Hon hade dragit ner alla persienner i hela lägenheten  för att slippa se mörkret utanför. 
Plötsligt öppnas dörren och in kom en man hon inte sett förut. Först sa han inget utan bara stod där och tittade. Det tog en sekund så förstod hon att han var påverkad av någonting. Hon ser direkt på ögonen ifall personen framför henne har tagit något, om så bara en enda öl.

Mannen frågade ifall Han var hemma.
"Nej han är inte hemma, jag vet inte vart han är" svarade hon.
Så du sitter här ensam och kollar på tv, sa mannen och tog ytterligare ett steg in i lägenheten med ett leende.
Hon vet inte vad som hände men plötsligt skrek hela hennes kropp SPRING!
Och det gjorde hon, i bara pyjamas och strumpor så kastade hon sig upp ur soffan och sprang mot den "riktiga" ytterdörren andra sidan lägenheten.

Hon kom ut genom porten och så sprang hon för allt vad benen bar oavbrutet i 2,5 km hem till hennes dåvarande pojkvän.
När hon kom hem dagen efter fick hon en utskällning efter noter för att hon gått hemifrån utan att låsa dörren. När hon såg att det saknades flaskor i skåpet trots att han inte var full (ännu) förstod hon varför han egentligen var så arg..

Kärlek!

Båda barnen är äntligen hemma igen <3


Vårt hem var aldrig min borg.

2004. Hon hade fått sin egen borg, äntligen!
Här var inte han välkommen, iaf inte på fyllan.
Hon satte reglerna. Hon bestämde över nyckeln. Här bodde HON och bara hon.
Det var iförsig han som fixade lägenheten till henne. Men han var garanterat lika glad över att hon skulle flytta, som hon var.

Det första hon gjorde var att åka och handla för att fylla både kyl och frys. Innan hon ens hade flyttat in alla möbler.
Än idag kan hon inte ha en halvtom kyl. Inget är lika ångestframkallande för henne som en tom kyl. I hennes kyl skulle det inte stå några brännvin special med 10 centiliter kvar på botten. Där skulle stå riktig mat, mycket mat!

Lägenheten var helt nybyggd och därför i toppskick. En etta på ca 30 kvadrat med kokvrå. Den var liten men hon älskade den, för den var bara hennes. Hon flyttade med lite möbler från flickrummet, resten köpte hon nytt för sparade pengar.

Här fanns inga hål i väggarna som viskade om ett aggressionsutbrott. Inga flaskor gömda överallt eller tomma pillerkartor. Inga sönderslagna möbler dåligt lagade. Här var allt helt, rent och fint. Iaf ett litet tag skulle det visa sig..

Bye Bye 2014!

Vårt första nyår ihop med den här lilla sötnosen. Nyktert, hemma vid ett med honom i famnen. Kunde inte önska mig något annat. Eller jo, hade velat ha 7åringen vid min sida också. Så hade allt varit helt perfekt <3 






RSS 2.0