Vårt hem var aldrig min borg.

Hon var hemma själv, som så många andra kvällar. Hon avskydde att vara hemma själv, mörkrädd som ett litet barn. Hellre att han satt i soffan snorfull och elak än att hon behövde vara ensam med mörkret.

Altandörren stod några centimeter öppen. Det gjorde den alltid under våren/sommaren. Hon hade dragit ner alla persienner i hela lägenheten  för att slippa se mörkret utanför. 
Plötsligt öppnas dörren och in kom en man hon inte sett förut. Först sa han inget utan bara stod där och tittade. Det tog en sekund så förstod hon att han var påverkad av någonting. Hon ser direkt på ögonen ifall personen framför henne har tagit något, om så bara en enda öl.

Mannen frågade ifall Han var hemma.
"Nej han är inte hemma, jag vet inte vart han är" svarade hon.
Så du sitter här ensam och kollar på tv, sa mannen och tog ytterligare ett steg in i lägenheten med ett leende.
Hon vet inte vad som hände men plötsligt skrek hela hennes kropp SPRING!
Och det gjorde hon, i bara pyjamas och strumpor så kastade hon sig upp ur soffan och sprang mot den "riktiga" ytterdörren andra sidan lägenheten.

Hon kom ut genom porten och så sprang hon för allt vad benen bar oavbrutet i 2,5 km hem till hennes dåvarande pojkvän.
När hon kom hem dagen efter fick hon en utskällning efter noter för att hon gått hemifrån utan att låsa dörren. När hon såg att det saknades flaskor i skåpet trots att han inte var full (ännu) förstod hon varför han egentligen var så arg..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0