Jag lever hennes liv..

På tal om sex and the city filmen..........

Jag har en vän, jag räknar faktiskt honom som en av mina allra närmsta vänner. Ibland pratar vi inte med varandra på flera månader, ibland pratar vi flera gånger i veckan. Men oavsett hur länge sen de va vi pratade, så känns de alltid som om de va senast igår.. Han va min allra första stora kärlek, så han kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Vi träffades när vi va.. 15 tror jag.. genom en annan (föredetta) vän. Klickade med en gång, ni vet sådär som bara händer i filmer. Kom sjukt bra överens direkt, och gör fortfarande. Vi har hållt på och vela fram och tillbaks sen vi va 15, idag är vi båda 22. Och än idag älskar ja honom väldigt väldigt mycket.. Då och då när han ringer så säger han: "Älskling, jag tror vi hade haft de väldigt bra ihop." Ja, svarar jag då, de tror jag oxå".. Sen utvecklar vi inte de där så mycke mer, för vi vet att vi faktiskt hade haft de bra ihop. De har bara inte blivit så, vi har aldrig tagit de där sista steget. Och i ärlighetens namn så vet ja inte riktigt varför.. Nånstans så vet ja nog att de e inte en bra idé, de finns nånting som stoppar mej från att svara: "Jag älskar dej, och vill leva resten av mitt liv ihop me dej" istället för: "Ja det tror jag oxå."

Jag svarar alltid "tror".. Tror känns lättare på nåt sätt. För de e så ja svarat i alla år, skulle ja helt plötsligt ändra på svaret så kanske allt annat me ändras. Och ja tycker om å ha kontroll, när ja vet vad som komma skall. Hela vår relation är som Carrie och Bigs i Sex and the city, så när ja satt där och kollade på världens bästa film så va de enda ja kunde tänka: "Det där är mitt och V´s liv, det är precis sådär vi två har det. Dom har gjort en film om oss.." Sen blev ja tårögd, och satt där och grät å låtsades som att de bara va filmen som va ledsam. Filmen VAR ledsam, men mitt nostalgi-tänk gjorde sin del den oxå.. som alltid när ja tittar på den serien.

Ja skulle kunna sitta å skriva om detta hur länge som helst, finns så oerhört mycket att säga om de. Men egentligen så borde ja inte publicera detta inlägget överhuvudtaget, ja kommer få mycket skit för detta. Men den här bloggen är min terapi, min terapi för att inte helt tappa greppet. Och idag va en sån dag som detta va tvungen å skrivas ner.. så ja kan försöka släppa de och sova istället.

Carrie och Big gifter sej i filmen, i slutet.. Därför kan ja heller inte låta bli å tänka: "Får min film ett lika bra slut?"

/J

"....Du är resan som jag velat ska ta fart, du är gåtan som jag aldrig löser klart.
Du är början på nåt nytt och nånting underbart, för mig för mig för mig.."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0