Välkommen!

Fan, det rycker i sprit-tarmen på mej.. Ja ja ja jag är mamma jag får inte säga så, för det är ju sååå oansvarigt. Förlåt, glömmer alltid de. Öh hmm.. MEN faktum kvarstår ändå att de rycker i sprit-tarmen. Och jag får inte åtgärda problemet förrän imorrn.. Men SOM det ska åtgärdas. Och vet ni vad det bästa är? Jag slipper sitta på jobbet med ångest på söndag, jag kan alltså ligga I MIN SÄNG med ångest istället.. Har lagt ner frågan angående ångest/inte ångest.. För numera vaknar ja varje söndag med ångest, på riktigt! (Ja jag missbrukar den meningen, på riktigt.. säger de hela tiden.. skitsamma) Och det är samma visa varenda gång:

Jag vaknar, alltid med huvet mot fönstret. Slår upp ögonen, tänker efter.. Vänder mej försiiiiktigt försiiiktigt om för att kolla om det ligger nån jämte mej." PJUH, inte denna gången." Så ler jag lite.. Eller så vänder ja mej om och tänker: "Oj, fan, hur gick de här till? Undra va han heter.." Men då ler jag inte. Sen kollar ja igenom min mobil, efter nattens sms och samtal. När jag är klar med det så kommer det alltid en suck, för oftast hittar jag nånting i min mobil som ja hade hoppats slippa..
Överväger en kort stund om ja ska orka gå upp och ta en 7-8 huvudvärkstabletter.. Kanske spy lite. Slutar oftast med att jag inte orkar, utan börjar röra på mej hysteriskt för att sällskapet jämte (om det finns nåt) ska vakna och på så sätt erbjuda sej att hämta ett glas vatten och en huvudvärkstablett.. Har man tur är fanskapet tillräckligt dum för att göra de, men oftast så nej, man får göra de själv.
Man hittar på nån halvkass ursäkt för att få ut personen i fråga att lämna ens hem, och kanske måste man tom själv gå upp och "göra sej i ordning" för att det hela inte ska se allt för misstänksamt ut. Sen går man till dörren och säger: "Jaja okej.. Men vi hörs!" och så öppnar man dörren som i en gest att personen ifråga ska gå nu. Stackarn drar på sej jacka och skor och går mot dörren, stannar till och ger en kram (vad ska den där kramen va bra för? va?) och ett hejdå och försvinnner sen ut genom dörren. Och där och då är man så jävla nöjd, för man tror att man precis kastat ens ångest ut genom dörren. Men det har man inte, samtidigt som man öppnade dörren för killen me k så välkomnade man in en helt annan gäst.
Lägger sej på soffan och slår på söndagens Idol-repriser.. Nöjd över livet. Men då kommer han, han knackar på ens axel och så säger han "Jaha Jennie, då var vi här igen.." Välkommen ångest!


Kommentarer
Postat av: Thine

Kan inte annat än att skratta lite åt detta inlägget-Känner igen mej från "förr":). Alla känner nog fan så och är med om denna grejj men ingen vågar stå för de dock. trevlig helg!

2008-10-04 @ 07:43:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0