Sådär långt och känslosamt igen..

Haha fick precis ett mail, ett reklammail snarare.. Höll på och sätta Lokan i halsen när jag läste det.
"Snart är det farsdag, du glömmer väl inte att uppvakta din pappa med en fin present och berätta hur bra han är?"
Nåt sånt stod de, kanske inte ordagrant men i den stilen.. Min första reaktion va att asflabba, till den grad att Tilde tom vaknade. Jag skrattade ett tag åt det sjuka mailet men sen slutade jag.. Kom på mej själv sittandes och läsa det om och om igen. Plötsligt grät jag, såklart.. Jag hatar gråta, hatar! Jag hatar att hans missbruk får mej i sån oerhörd obalans.. Alltid.. Varför kan jag inte bara skaka av mej det som allt annat?

Hans "Före detta" flickvän ringde mej på jobbet igår, från ett nummer jag inte kände igen. Så ja svarade, för ja trodde det var Tildes dagisfröken eller nån annan viktig.. Hon e skitfull i andra änden, det hörs lång väg.. Avbryter henne med en gång och säger att jag jobbar, och att jag inte har tid å prata nu.. Sen lägger jag på.. Berättar om det hela för Snoff som sitter på platsen jämte mej, vet egentligen inte varför, antagligen för att jag gillar Snoff.. Och att jag kanske helt enkelt kände för å få de ur mej! Efter de samtalet blir ja sjukt ofokuserad.. Och det gör mej så himla arg på mej själv!

Jag har fått en chans på ett sjukt roligt projekt, och jag måste prestera.. Jag tampas med panikångest för att inte stressa upp mej för mycket över detta.. Jag kan inte ha han ringandes och smsandes på jobbet.. Jag kan inte va i obalans på jobbet. Sist tog jag mej tom tid att svara på hans sms (skickar minst 2 i veckan, dagtid) och berättade att det inte är okej det han gör. Jag har ändå inget å säga honom.. Å även fast jag inte svarar om han ringer, eller struntar i å svara på de där smset utan bara skummar igenom de, så sätter de sej som en jävla plastpåse runt huvet på mej. Som en jävla knagg i hjärtat..

Jag är helt sjukt bra på och stoppa in mina känslor i en låda, låsa den och öppna den när jag känner för det.. Men inte när det gäller Pappa, det går inte.. Jag kan inte ignorera det, jag kan inte låtsas att jag är glansig i ögonen och blinkar som en idiot för att jag precis gäspade. Den ursäkten funkar bara ett fåtal gånger.. Sen börjar folk kolla konstigt på mej el ännu värre fråga om allt e bra.

Häromdagen bestämde jag mej för att inte vara så uppriktig i min blogg.. Jag har på tok för mycket läsare egentligen för att smeta ut mitt privatliv så här svart på vitt.. Det finns alltid nårra jävla idioter där ute som nån dag kommer kunna använda det mot mej. Svaga människor, elaka människor, vidriga människor.. Men nu har jag gjort det igen.. Jag MÅSTE ventilera mej nånstans, jag blir idiot annars!

Nu kanske vissa skulle kalla mej elak och hjärtlös pga vissa uttalanden ja gjort här i bloggen både 1 och 47 gånger.. Men det är inte att va elak, ni måste lära er skillnaden på det. Det jag sysslar med är uppriktighet.. Ärlighet! Beter nån sej jävligt illa så hänger ja gärna ut personen ifråga.. Uppriktighet som sagt..

Skitsamma.. Mycket skit i detta inlägget, men ville mest belysa den fruktansvärda detaljen att ett MAIL om farsdag kunde få mej i sån obalans att jag la mej i sängen bölandes och glodde i taket i 30 min. Det är fan inte okej nånstans..

PUSS


En liten Pärla.. 6-7 månader gammal, men redan där underbar som få!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0