Att skrika, lite för högt, på sin 2,5 åring..

Fy fan för den här snön! Inte nog med att jag gått och dratt på mig sveriges värsta förkylning, min bilkörning blir lidande oxå. Idag knallade jag och Pärlan ut till bilen redan vid kvart över 7, då brukar jag ha god marginal innan jag ska hämta Snoff halv 8. Dagis ligger ju typ 1 min från oss, så det brukar inte va några problem.. MEN, imorse kom jag ut till bilen och fick mer el mindre rycket.

Jag hade ställt mig allra längst ner på vägen utanför mitt, och då har nån trevlig jävel skottat så fint. Och ja, det är väl en jättefin tanke.. Men lägg då INTE all snö FRAMFÖR min bil! Framför allt inte när stolpskottet bakom mig har parkerat mig upp i röven. Fanns absolut ingen möjlighet att komma ut utan att skotta bort berget framför min bil. Fullständig kaos, försöker få Tilde att förstå att hon MÅSTE stå stilla på TROTTOAREN medans mamma skottar fram bilen. Detta förstod hon i ungefär 23 sekunder, sen skulle hon över på andra sidan för att klappa en katt som kom springandes. Med tanke på att jag har huvet i en snödriva så tar de ett par sekunder innan jag upptäcker att hon är påväg ut mitt i vägen..
Hör en bil på avstånd och skriker, lite för högt: "TILDE FÖR I HELVETE JAG SA JU TILL DIG ATT DU SKULLE STÅ STILL PÅ TROTTOAREN!!!!!"

Tårar, såklart.. Jag skrek på henne, men jag fick panik och blev rädd när jag hörde bilen.. Bär tillbaks henne till trottoaren och säger åt henne att stå och passa mig när jag skottar, så jag inte blir påkörd av en bil. Detta funkar, hon står och glor frenetiskt på mig och släpper mig inte med blicken ens för ett ögonblick.. Inte en sekund viker hon bort med blicken medans jag skottar.. Då och då säger hon: "Inte bilen köra min mamma.." SÖTA SÖTA unge!

När vi sen äntligen är klara och så försenade så det är inte klokt, så lastar jag in henne i bilen och kör till dagis. Precis när vi ska hoppa ut och jag säger, återigen lite för högt för jag är så in i helvetes stressad:
"Kom nu Pärlan, vi måste SKYNDA oss!". Då tittar de söta lilla barnet på mig och säger:
"Lille älska min mamma JÄTTEmycket!"

Ångesten över att ha skrikit på henne TVÅ gånger samma morgon, sitter kvar i mig än.. Jag sitter på jobbet med ångest för att jag höjde rösten, hon förtjänade inte det. Hon är 2,5 år.. Skärpning på den Jennie Karlsson!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0