Ett kärt återseende..

Kom på en sak till.. Killebom, träffade en föredetta väns mamma. Och som jag älskar denna mamma! Finns ingen som henne.. Jag stod på torget med Syrran och pratade med Bettan när jag hör hur nån säger "nä men lilla gumman!" och vänder mig om, där står hon. Två skitar hög med världens smile på läpparna.. Sträcker på sig så mycket hon kan och säger: "Jag känner minsann igen dig, tro inget annat! Hur har du det?"
Står och pratar ett tag.. Mest om pappa, och hennes "situation". Men även om Tilde och mitt jobb.. Till slut rycker syrran i mig och säger att vi måste gå vidare. Hon kramar mig igen och säger "Bara kämpa på, du klarar dig. Det har du alltid gjort.." Jag ger henne en puss på kinden och säger att vi ses. När vi sen börjar gå åt andra hållet så ropar hon "Jennie" igen, och jag vänder mig om.. "Håll ihop!" kommer det då från hennes mun samtidigt som hon skrattar. Hahaha håll ihop.. De va länge sen. Denna fras använde hon alltid när vi va små och skulle ut på dåligheter.. Hon va så nojjig, alltid. Och va rädd att vi skulle slarva bort varandra.. Så varenda gång innan vi stack sa hon "håll hop", och vi drev väldigt mycket med hennes dotter pga detta. Haha..

De va även samma mamma som blev absolut oroligast när jag sa att jag va gravid. Jag berättade och jag såg vilken orolig min hon plötsligt fick i ansiktet.. "Hur ska detta gå? Klarar du verkligen det?" Men hon vande sig vid tanken även hon till slut.. Men hon gillade de inte, inte alls faktiskt.. Fast Tilde lyckades charma även henne, som hon lyckats med alla andra oxå..

Som sagt, hade jag inte haft världens bästa mamma själv så hade jag helt klart önskat att jag haft denna söta lilla människa som mamma. Hon e inte stor, men det finns få människor som rymmer så mycket kärlek som hon gör..

Bra så!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0