Smetigt, kletigt och helt åt helvete!

Vilken fruktansvärd dag.
Den började faktiskt ganska bra, men slutade åt helvete.
Va och matade ankorna med Tiina och Ville vid lunch.
Tilde och Ville ville hålla handen efter ett tag.
Men vågade nog inte riktigt.. kanske nästa gång.
Hon gör mig så lugn fina Tiina, säger så bra saker.
Sa jag att hon jobbar som kurator?
En exemplarisk kompis för en sån som mig med andra ord.
Jag älskar henne, mycket mycket mer än jag talar om.
Mina vänner skickar sms precis hela tiden, kollar hur jag mår.
Jag får varma ord flera gånger om dagen.
För dom vet att jag är ärligast i ett sms.
Jag har jättesvårt för att prata med folk om problem face to face.
Jag har jättesvårt för att va riktigt ärlig.
Kan inte prata om känslor.
Skämtar gärna bort saker..
I sms är jag alltid ärlig.
Det är så jag väljer att uttrycka mig, i skrift.

Jag hade inte förklarat för min chef hur jag mådde.
Hon hade ingen aning om varför jag plötsligt försvann,
eller att jag kunde sitta på min plats och stirra upp i taket bara för att inte börja gråta.
Låsa in mig på toan på jobbet en liten liten stund för att samla kraft.
För att orka slutföra dagen.
Jag VILLE så gärna förklara, men kunde inte.
Så "Stina" tyckte jag skulle skriva ett brev istället till henne.
Jag tyckte de lät löjligt, vaddå skicka brev liksom?
Men det är ju sån jag är, jag är alltid ärligast i skrift.
Jag tycker inte om att prata.

Och mina vänner är så fina för dom skicka sms och kollar hur det är.
"Hur jobbig dag är det idag, mellan 1-10?"
Då får dom ett ärligt svar.
När jag sen träffar dom pratar vi inte om det, att jag är ett vrak.
Dom ser antagligen att jag mår som en påse skit, men dom säger inget.
För dom vet att det är så jag vill ha det.
Skönt..

Idag tänker jag på Johanna.
Min fina Rasmussen.. Förstår ni vad jag skulle gjort utan henne?
Det är galet att jag lärde känna henne för 3 år sen.
Förstår ni va de innebär? Att jag levt 21 år UTAN henne!
Så dumt.. Så konstigt.
Det känns ju som hon alltid funnits här?
Hon får utstå så jävla mycket skit hela tiden.
Ändå står hon upp, på sina ben och andas.
Ibland undrar jag hur hon gör.
Hon är stark, starkare än jag någonsin kommer bli.
Jag är så stolt över henne, att hon tagit sen genom dessa senaste månader.
Älskade Rasmussen.. vi kommer bli gamla ihop, hon och jag.

Imorgon ska Tilde röntgas inför operationen i Lund efter nyår.
Jag är i obalans och min känslor ligger utanpå.
All energi går imorrn till att överleva 5 timmar på sjukhuset.
På kvällen ska vi äta fars-dag middag hos Martins pappa.
2 saker på samma dag.
För ett halvår sen va de en skitgrej.
Idag undrar jag hur jag ska överleva..

Bra så!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0