Joda..

Jag är på ett jävla humör idag.. också.
Förra veckan va en bölarvecka.
Men nu är allt tillbaka som vanligt, jag är arg och frustrerad.
Precis hela tiden, allt går mig på nerverna.
Och så har jag upplevt en helt ny känsla,
som jag fått förklarat för mig tydligen är panikångest.
Om jag bestämmer mig för att jobba dagen efter,
så vaknar jag samma morgon med sån ångest att jag knappt kan andas.
Det känns som någon sitter på min hals och jag inte får luft.
Efter det bölar jag lite, och sen bestämmer jag mig för att ge upp.
Samma sak varenda gång.

fredag ska jag träffa "Stina" igen.
Vi träffas en gång i veckan, ändå tycker jag det är alldeles för lite.
Speciellt om det är som nu.
Då pratade jag med henne förra tisdagen, och nu inte förrän fredag.
Det hinner gå nästan 10 dagar emellan.
Det är helt sjukt att jag blivit sån här.
Jag som alltid varit stark och alltid klarat mig själv.
Aldrig behövt någon annan än mig själv.
Rycker upp mig när nåt är jobbigt.
Nu är jag bara ett jävla vrak, som inte klarar av någonting.
Tänker skriva det här, trots att ni kommer dömma mig.
Det enda sociala jag klarar av är fester med alkohol inblandat.
För då finns det inga bekymmer, ingen ångest.
Inga jobbiga tankar eller skam.
Hemskt, men så är det.
Enda gångerna jag umgås med folk är när det är fest.
"Stina" frågade mig hur mina alkoholvanor såg ut, om jag dricker ofta.
Det gör jag inte, jag dricker typ 2 gånger i månaden.
Då räknar jag inte om man tar ett halvt glas vin en onsdagkväll.
Däremot när jag dricker numera så dricker jag väldigt mycket.
Inte ofta, men mycket..
Hon sa inte så mycket om det där och då.
Men jag misstänker att det kommer någon teori om de där senare.

Mitt jobb lyckas ge mig ännu mer ångest bara för jag inte är där.
Kul att känna att man e behövd iförsig, att känna sig viktig.
Men det enda som går att foka på är att dom får det att kännas som det är mitt fel att jag är hemma och mår dåligt.. Det underlättar ju inte direkt.
Men jag orkar inte ens tjafsa om det, orkar inte lyssna om jag ska va ärlig.

Skitsamma, åter ett gnäll-inlägg.. Ett i raden.
Numera klarar jag av 1 sysselsättning per dag.
Och dagens blir att åka och handla.
Helt sanslöst att det blivit såhär... Jag hatar det!

Bra så!



Kommentarer
Postat av: Anna

Ensam är inte alltid starkast..Kanske har du hållt en MASSA inom dej förlänge, till slut rinner bägarn över och kanske har den gjort så nu? "Stina" kommer nog kunna hjälpa dej mer än du tror. Låt Martin hjälpa dej och alla andra du känner att du kan lita på. isåfall kommer du så småningom bli av med panikångesten och börja njuta av livet igen..Men du, du MÅSTE låta männsikor hjälpa dej (inte bara "stina"). Riv muren, sakta, bit för bit. Så kommer du så småningom ta dej upp igen! <3

2010-11-09 @ 10:43:15
URL: http://whataboutanna.blogg.se/
Postat av: Lisa

Usch Jennie vad du måste ha det tufft tänker på dej å hoppas du är på väg uppåt! Kram till dej(även fast jag känner på mej att du är lite som "min" Stina som inte alls gillar kramar. :)

2010-11-09 @ 14:03:19
URL: http://lisoball.bloggplatsen.se
Postat av: Ida

Att ta hjälp av psykolog är i allra högsta grad att ta hand om sig själv.

2010-11-09 @ 15:10:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0