Ge mig ett piller som slår ut hästar?

Vet inte riktigt hur jag ska börja inlägget.
Jag hatar "gnäll-inlägg".
Eller de e felformulerat egentligen.
Jag hatar "snälla-peppa-mig-jag-mår-så-dåligt-inlägg".
Typ: "Ah jag är så tjock i den här tröjan".
Så publicerar man ändå inlägget, bara för att få "neeeeeej, du är SÅ fin i den" kommentarer.
Jag blir provocerad av såna inlägg.
Men det är lite just det som är mitt problem just nu.
ALLT provocerar mig!
Och nu snackar vi inte just denna veckan, utan typ senaste halvåret.
Holland-Sverige häromdagen, jag fick på riktigt stänga av tvn för Sverige spelade så otroligt dålig fotboll att jag blev provocerad av att fortsätta kolla.
Ha då i åtanke att jag ÄLSKAR fotboll.
Det ska till väldigt mycket för att jag ska byta kanal under en match.

Idol va alldeles nyss på tvn.
Jag blir provocerad av Alice och av Jay.
Blir uppriktigt irriterad på att Alice är så jävla lam och har en jätteflabb.
Och att Jay ser ut som en jävla luffare.
Vafan tvättar han inte håret för? Eller rakar sig? Eller tar av de löjliga halsbandet?
Och när han sjunger sen da? Det är det mest påklistrade och töntigaste raspigheten jag någonsin hört.
Jag kan inte lyssna, det går inte. Jag blir upprörd!

Jag hade en kund på jobbet idag som fick mig att tappa de helt.
Han ville prata med vår försäljningsansvarig, som hade gått för dagen.
Och då tyckte han att jag skulle koppla honom vidare till hennes mobil.
Försökte förklara att vi inte jobbar så, att hon får återkomma till honom på måndag.
Och då drar han igång en sån sinnessjuk utskällning så de e inte sant!
Jag fick inte en syl i vädret på typ 5 minuter.
Jag svalde, svalde, svalde och svalde.
Till slut gick det inte mer, jag tappade det helt och va lika otrevlig tillbaka.
Nej, inte lika otrevlig. Men jag va förbannat spydig.
Jag jobbar med kundtjänst, och det där är inte okej.

När jag åkte hem från jobbet hade jag en väldigt hätsk diskussion över sms.
Plötsligt väljer min mobil att sluta skicka iväg sms.
Istället blippar det till en gång varannan sekund med texten:
"Meddelandet kunde inte skickas iväg."
NEJ DET SER JAG VÄL FÖR I HELVETE ATT DET INTE KUNDE!
Jag höll upp mobilen framför mitt ansikte och skrek orden ovanför.
Vem gör så?
Det var inte själva grejen att de inte funkade som provocerade mig.
Utan det här skitstöriga ljudet vid varje felmeddelande.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, haft ett jävla temperament.
Jag blir alldeles vansinnig hur lätt som helst.
Och har använt knytnävarna pinsamt många gånger.
Ofta går det över fort.
OM personen ifråga inte triggar igång mig.
Backar personen i 10 min så lugnar jag mig.
Om inte så kan jag va sur och skitarg resten av dagen.

Min kille ger mig kärlek 24 timmar om dygnet.
Mitt barn likaså.
Dom är väldigt bra på det där, att överrösa mig med kärlek.
Om jag tar emot den och är lycklig för det?
Nej, det gör jag inte.
Jag försöker, tro mig det gör jag verkligen.
Jag anstränger mig så mycket att det känns som jag ska spricka ibland.
Men ändå så.. nej.
Försöker förklara för Martin hur jag känner och va som är fel.
Men problemet är ju att jag inte VET vad som är fel?
Varför är jag sån här?
Varför går jag omkring och upplever det som att jag har pms HELA tiden för?
Jag hatar hela världen.. seriöst!

Anledningen till att jag skriver detta inlägget är för jag, på riktigt, behöver er hjälp!
Hur blir jag av med den här skiten jag har?
Varför kan jag inte bara va lycklig?
Varför måste jag va så jävla arg och låg hela tiden?
Jag har verkligen ingen som helst anledning att må dåligt, inte ens lite.
Hade jag fått bestämma hade jag legat i min säng HELA dagarna och glott i taket.
Jag hade inte gjort nåt annat, bara legat där. Och stirrat.
Men det funkar inte, jag har ett jobb och sköta och ett barn att ta hand om.
Och om jag inte hittar nåt för mina problem så kommer jag ha ett förhållande att försöka reparera oxå. Han lämnar inte mig, det tror jag inte. Men han förtjänar inte all skit han får heller.
Jag VILL kunna förklara för Martin va som e fel, jag vill få honom att förstå.
Men jag vet ju inte? Jag vet inte varför jag är arg, låg och i obalans.

Jag försöker tänka ut hur länge jag vat såhär.
Men jag vet inte.. ett bra tag, mycket längre än man kan tro.
Men det blir bara värre och värre, hur mycket jag än anstränger mig.
Fan, jag hatar gnäll-inlägg.
Och detta inlägget balanserar precis på kanten.
Ni måste hjälpa mig nu.
Spar mig dryga kommentarer tack, sån skit tyar jag inte med.
Ge mig ett namn på ett par piller som tar bort detta så e jag nöjd.
Nånting måste hända, jag kommer tappa de fullständigt annars.

Ni måste komma med goda råd, måste.. Snälla? 

Kommentarer
Postat av: Fröken Emma

Jag vet inte om jag har några bra råd att komma med men jag kan försöka hjälpa dej så gott det går. Situationen du beskriver låter som min, med skillnad att när du blir arg blir jag ledsen. Min sambo är världens bästa och är alltid snäll och kärleksfull. Jag vet att han alltid finns där oavsett vad, ändå går jag runt och blir irriterad och ledsen för att han inte bryr sig tillräckligt. Går och funderar på vad jag ska göra med mitt liv när det tar slut och sånt lika löjligt. Jag fattar inte varför de här tankarna konstant dyker upp när jag faktiskt VET att allt är bra och att jag inte har något att oroa mej för. Han älskar mej men när jag börjar "inbilla" mej saker vet jag (läs: TROR jag att jag vet) att han inte bryr sig om mej och att det inte kommer hålla. Och situationen med honom är inte det enda. Jag kan läsa nyheter som jag inte gillar och vips är jag skitledsen och tycker det är nåt fel på hela världen. Stänger ögon och öron för jag vill inte se eller höra.



I mitt fall vet jag dock vad som är fel. Och det är att jag är deprimerad. Inte vanligt ledsen eller känslosam, utan faktiskt deprimerad. I mitt fall är det en sjukdom och det som hjälper är antingen att gå till en psykolog eller hälsokost och sk "lyckopiller". Eller jag tror det är sånt som hjälper iaf för jag är inte den som ber om hjälp, eller ens försöker få den hjälp jag behöver. Jag har lärt mej leva med det och vet att det går över. Det är inte sunt nånstans men det är så jag gör. Jag tror mycket väl att ditt kan vara detsamma. Man behöver inte bli ledsen, jag tror ilska också kan vara ett sätt att handskas med situationen. Det känns kanske konstigt då allt faktiskt är bra och du inte har något att vara arg över. Men det är likadant för mej. Allt är bra och jag har inget att vara ledsen över. Ändå är jag det..



Jag vet inte om du blivit något som helst klokare över mitt (sjukt långa) svar. Och jag vet inte ens om jag kom fram till nåt. Men prata med någon som vet, ring sjukvården och be om råd. Eller hälsokostaffären, de kan rätt mycket de med. Och sen tror jag att psykologhjälp hjälper bra men eftersom jag själv blankt vägrar så kanske jag inte är rätt person att tipsa om det. Jag menar, såå störd är man ju inte att man behöver gå dit. Så resonerar min hjärna iaf, även om jag vet att det hade hjälpt. Sjukt.



Vad du än gör. Hoppas det blir bättre. Jag vet att det är skit att ha det såhär...

2010-10-16 @ 09:16:07
Postat av: Din bästis

Din bästis här. Kan inte avslöja

mitt namn. Men du vet nog vem det är. Är villig att ta en liten tripp någon stans och blanda en massa piller med alkohol och kanske bara vara väck ihop med dig på ett skitigt hotell. Hunny, mitt liv suger häst just nu. Pärlorna är och förblir ljusen i vår vardag. Men man behöver ta lite på himlen ibland för att veta att allt ska bli bra tillslut. Ska vi?

2010-10-16 @ 09:26:16
Postat av: Jenna

Jag har med varit precis som dig Jennie. Det arga och bittra tar liksom över i varje situation. Man blir förbannad på en halv sekund och efter det känns det som att man måste skrika och slå på något för att det ska försvinna. Nerverna ligger utanpå kroppen Jag har haft en jävligt taskig inställning till så mycket, särskilt på hösten och vintern. Det känns som en lång jävla tunnel som bara blir värre och värre. Till detta året har jag valt att försöka ändra inställning. Oftast är det faktiskt det det handlar om. Att gå och prata med någon är aldrig fel, man behöver någon att bolla med. Men att börja med medicinering tycker jag borde vara det allra sista alternativet. En tjejkompis till mig började med piller när hennes pappa hade tagit sitt liv, hon blev inte bättre förrens hon blev gravid och slutade med medicinen. En annan tjejkompis började med medicinering, och kommer aldrig kunna sluta. Hon kommer aldrig kunna vara riktigt glad utan sina piller.. Jag har börjat läsa lite böcker som har hjälpt mig jättemycket. Jag har öppnat ögonen och lärt mig hur man ska vara glad och inte låta andra människor styra det. Vill du ha några tips på litteratur? /Jenna

2010-10-16 @ 10:24:27
URL: http://Www.evolvine.wordpress.com
Postat av: En Anna

jag tycker också det låter som något djupare problem om du har varit så stormig i dina känslor sålänge du kan minnas. Det kan vara någon avalla bokstavskombinationer som du lider av, det yttrar sig ofta genom starka känslor & djupa dalar o hetsigt humör. Tycker du ska ta hjälp o utreda detta. Det kan vara något gammalt förtryckt som gör att du inte kan hantera det som stör dig och retar dig ohälsosamt mycket på allt & ingenting.

2010-10-16 @ 12:19:52
Postat av: !

Jennie, du är en jävligt fin och bra tjej på alla sätt. Men du har fått stå ut med mycket i ditt liv, många personer som sviker och har gjort dig väldigt ledsen av olika anledningar. Mycket i din kropp tror jag du stänger ute. Du tillåter dig inte själv att bli lycklig, så fort du känner dig lycklig tror du att något är fel, du leta efter felen för lycklig ingår inte i ditt liv. Du måste låta dig vara lycklig Jennie, alla vill dig inte illa. Martin älskar dig för den du är, inte för någon du borde vara.Släpp alla tankar på att något är fel, släpp alla tankar på att du inte kan vara lycklig. Tillåt dig att känna lycka, öppna upp dig och våga visa dig för Martin så kommer det att lösa sig för dig! Du är en bra tjej, du har många som älskar dig...

2010-10-16 @ 12:34:39
Postat av: Natalie

Kurator Jennie.. Du anar inte hur mycket det hjälper att bara få skiten ur sig! Kram

2010-10-16 @ 13:56:38
Postat av: S

För mig funkar det att träna när jag känner mig låg och irriterad. Efteråt är jag lugn och avslappnad och sådant som kunde vara värsta problemet tidigare känns inte lika jobbigt längre. Omvänt blir jag sur och irriterad om jag inte få träna...träningen gör det lättare för mig att hantera humöret.



Givetvis kanske inte detta passar alla och om man misstänker att man är deprimerad kanske det är bättre att kontakta någon för professionell hjälp.

Hoppas det löser sig för dig. Ha det bra.

2010-10-20 @ 17:43:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0