Så länge sen..

Innan kunde jag inte lyssna på maskinen utan att gråta.
Första veckorna va fruktansvärt.
Minsta lilla låt som jag förknippade med Emelie fick mig att gråta.
Låtarna som spelades på begravningen lät jag bli att lyssna på.
Till slut orkade jag inte gråta och bli påmind, så jag lät bli.

Numera lyssnar jag och minns på ett helt annat sätt.
Ibland sätter sig gråten i halsen på mig, av maskinen.
Men allt som oftast nu så minns jag bara Emelie och ler.
Jag lyssnar på Kärlek vid sista ögonkastet och ser hennes ansikte framför mig.
Tänker på hur jävla världs hon va.
Kanske att jag vill gråta, men jag kan sansa mig. Nu kan jag det.

Idag har jag spelat Maskinen hela dagen på jobbet,
spelat med gråten i halsen. Det är en sån dag.
Men jag har spelat bara för dig Wantzin!

Bra så!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0