Han är inte nån man får, han är någon man förtjänar..

Denna jävla flytt alltså.
Fan va jag avskyr det.
Får sån sinnessjuk panik när det är grejer överallt.
Kan inte alls hantera det.
Blir på dåligt humör, blir som sagt en liten fitta i mitt beteende.
Packar upp lite, meckar. Men det tar ju aldrig slut?
Sen kastar jag ner lite rena kläder i en väska och drar till min kille istället.
Där är allt bättre, där får jag inte panik.
Ta en kopp kaffe i soffan med svärmor, kramas lite med honom i pojkrummet.
Jag trivs där. Jag mår bra där hemma.
Nästan bättre än här hemma.
Jag har blivit hysteriskt dålig på att va själv.
När Tilde inte är hemma klamrar jag mig fast vid Linus som en igel.
Sover plötsligt oerhört dåligt ensam i sängen.
Vaknar flera gånger per natt och kan inte somna på kvällarna om inte han är där.
För första gången i mitt liv känner jag "honom vill jag aldrig vara utan."
Jag kan inte se mitt liv om 20 år utan att Linus är med.
Jag vill spendera varje vaken timme med honom.
Min lägenhet känns inte komplett om inte han är här.

Jag kan inte jämföra det han och jag har med något annat tidigare.
Detta är något helt annat.
Det är nog såhär riktigt kärlek känns.
Att hitta något som känns på riktigt vid 25 års ålder.
Han, jag och Tilde har det bra.
Dom är det absolut bästa jag har.
Det pirrar lika mycket i magen på mig nu, som den där kvällen för 5 månader sen.
Jag minns varenda minut, jag minns vad han hade på sig, hur han luktade.
Jag minns känslan när han viskade "vad fin du är ikväll" i mitt öra.

Nej.. nog om detta, blir så trött på den här kärleksbloggen ibland alltså.
Här fick du väl något att bita i Jeppsson? Säger du om det här inlägget da? Haha..

Återgår till lådorna nu, och monterandet av möbler.
Kul lördag!

Bra så!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0